En gång för länge sedan startade jag den här bloggen för att kunna tömma all min ilska på världen på ett offentligt ställe med så lite risk som möjligt för att spilla blod. Snart insåg jag att mina försök att lätta på mina aggressioner inte enbart delades med folk över hela världen, eller åtminstone det lilla antalet som faktiskt var villiga att läsa det fullkomligt värdelösa textraderna jag spottade ut i ren och skär ilska på mänskligheten, utan även mina föräldrar. Denna insikt gjorde det lite svårt för mig att fortsätta spy galla över mitt liv eftersom jag har likt så många andra tonåringar före mig, vissa problem som grundar sig i just familj och föräldrar. Hur skulle jag med gott samvete kunna fortsätta skriva precis så som jag ville?

Nu, lite drygt ett och ett halv år senare skiter jag i vad mina föräldrar tycker om det jag skriver här. Jag skiter i om allmänheten tycker jag är en idiot och jag skiter framförallt i om det finns folk som inte tycker om det jag skriver! Det är ert val om ni vill läsa, inte mitt! Även om det här med bloggar kan bli väldigt beroendeframkallande vad gäller besöksstatistiken....

I alla fall så har jag lite att säga världen och jag tycker att den ska lyssna på mig! Jag har en kille i min klass som tycker om att skämta, och det är inte ens bra skämt. Det finns en nyligen upptäckt gener av skämt som grundar sig på att förnedra en persons mamma, de så kallade "Din mamma-skämten". Det kan vara förolämpningar som att peka på ett 10-siffrigt nummer och säga "det är din mammas BMI!!" och sedan avsluta med ett utdraget ooooooohhhh!!! Jag har aldrig förstått det roliga eller förnedrande i detta. För det första, om man vill dissa en person bör man inte rikta det till någon annan person och för det andra är det inte okej att snacka illa om en persons familj! Jag har verkligen inte de bästa förhållandena till mina föräldrar, tvärt om, jag flyttade hemifrån för att slippa ha med dem att göra men det ger inte någon rätt att förolämpa dem. Den här killen i min lass tror att han har det så hemsk meden mamma som inte låter honom gå ut och festa när han vill, han tycker hon är alldeles för kontrollerande! Men det är också det enda hon säger stopp för, det och möjligtvis ett och annat lan. Personligen hade jag tyckt att det var himmelriket, han har det inte alls hemskt, han har en mamma som bryr sig om honom och som inte vill att han ska vara stupfull 24/7. Vad är det för fel med det? Jag skulle kunna kontra hårt med att mina föräldrar sa åt mig att springa 30 minuter då och då för att jag "börjar bil lite rund"... vad är det liksom?! DU HAR EN DANS PÅ ROSOR I DITT HEM!!!!

Men bara för att han tror att han har det så hemskt ger det inte honom någon rätt att trycka ner eller förolämpa min mamma, jag kan vara förbannad och arg och hata henne men jag uppskattar ändå inte hans försök till att skämta FÖR DET ÄR INTE ROLIGT!!!!!

Är det så svårt att inser?!? Jag hatar sånt...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej. Så här. Jag är medveten om att barn idag inte blir uppfostrade av sina föräldrar, mer medveten än jag skulle vilja ska jag villigt erkänna. Men jag har en liten sak som irriterar  mig så fruktansvärt mycket att det går att liknas med ett utslag...

Jag fullkomligt älskar den där tomheten som lägger sig i mitt huvud efter ett träningspass. Jag har så mycket i huvudet hela dagarna att jag till slut bara snurrar hela jag. Men när jag går på träningen så ligger allt fokus på kroppen. Jag är så sjuk...

Tänkte lägga till en bild som visar mitt stöd för mitt förra inlägg (well duh, klart jag håller med mig själv!) men insåg rätt kvickt att jag missat att nämna att det är OS-avslutning oche tär ju obligatoriskt.. Sotji. Skidor. Hockey. Skridskor. Sno...

Jag fick ett samtal från min bättre hälft idag. Emil ringde mig och vi hade ett litet samtal på ca 2,5 h innan vi bestämde oss för att det var slutpratat. Det är så fint att prata med Emil! Han är typ min soulmate fast istället för att få mig att kän...