Jag kommer skiva en sammanfattning om mitt livs värsta period och jag hoppas att det är många som läser det och verkligen tar in det jag försöker säga, för det är viktigt! Jag skiver inte detta för att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller för att jag ska få en särbehandling av något slag, jag skiver för att hjälpa andra och framförallt mig själv. Ni måste förstå att det är väldigt svårt för mig att dela med mig av det här men jag hoppas att ni förstår det jag försöker säga och att ni kan fråga om ni har något att fråga om!

När jag var 9 år flyttade min pappa upp till Stockholm för att jobba, så han veckopendlade och kom hem på helgerna! Min mamma var tvungen att ta hand om mig och min syster helt själv och eftersom jag aldrig riktigt kommit bra överens med min mamma så bråkade vi ofta, mamma var konflikträdd så hon sköt ofta över det till min pappa som fick ta hand om våra bråk när han kom hem på helgerna. På så sätt upplevde jag alla bråk 2ggr. När jag gick i 3:an skrev jag mitt första självmordsbrev och skyllde på min mamma! Det blev inte lättare av att min 6år yngre syster var som en miniatyr av min mamma! Jag hade så mycket aggressioner att jag tog ut på i skolan, där jag blev hatisk och bråkig och hade svårt att ta kontakt med andra barn.

13 år gammal började jag högstadiet i Braås! Jag hade sedan länge hittat mig själv då min situation tvingat mig att mogna i förtid, och jag hade svårt att prata med andra eftersom jag upplevde dem mycket omogna och barnsliga som inte hade en aning om vad de skulle göra med sitt liv. Jag hade då skurit mig i drygt ett år, i Braås fanns det vissa som tyckte det var coolt att skära sig och som gjorde det för uppmärksamheten men jag skämdes över det! Jag kände mig smutsig men ville på samma gång tömma allt blod i kroppen eftersom jag var 50% min mamma! Vid det här laget hade jag inte ens sett henne som min mamma på en väldigt lång tid, hon var bara en kvinna som gett mig ett liv jag hatade!

16 år och jag började gymnasiet, detta skulle bli en chans att börja om på ett nytt blad och min framtid skulle gå att forma, men det tyckte inte min familj! Pappa undvek all form av kontakt med oss, "mamma" hatade mig lika mycket som jag hatade henne och min syster var en liten miniatyr av vår mor! Det blev inte lättare när jag fick upprepade skador och var tvungen att rehabträna för att någonsin kunna komma tillbaka till idrotten.

2 veckor innan jag fyllde 18 gick jag till pappa och berättade om vad jag kände! Jag sa att jag inte mådde bra och hur hatisk jag var. Jag berättade att jag veckan innan hade karvat sänder min handled och i princip skurit mig ner till benet. Pappa verkade lyssna på mig men 1månad senare när jag var redo att ta steget och prata med mor min ifrågasatte pappa mig och sa att det kanske bara var jag som letade efter någon att skylla på!
Ni kan förmodligen inte förstå hur hemskt det var men jag förlorade allt hopp och började leta efter en orsak att hoppa framför bussen, hade alltid ett självmordsbrev i väska och kunde inte längre vänta till jag låste in mig på toaletten utan försökte karva sönder min kropp med mina nycklar på lektionen!

Jag fick hjälp, åkte till SSS och fick prata men en psykolog! Blev diagnostiserad med grav depression och fick medicinering! Jag har det senaste året pratat med många läkare, psykologer och terapeuter och flyttade ifrån mina föräldrar! Grejen är att jag tror inte någon i min närhet inte hade märkt det på mig, för jag skämdes för att må dåligt så jag följde det! Det är det farligaste!
Jag mår bra nu men har fortfarande en lång väg kvar då jag hade en depression i drygt 10 år.
Jag hoppas att jag med det här kan hjälpa och att ni som läser får en djupare förståelse! Det här är en del av min läkningsprocess och jag hoppas att ni vågar ställa frågor om ni har några!
Tack för att ni läste! Kram

 

Någons mamma

2 juni 2013 16:47

Ja vem har sagt att livet är lätt. Varken som barn eller vuxen. Man tror att man gör det rätta. Och man vill och hoppas det. Men ibland blir det helt fel. Visst vore det bra att kunna vrida tillbaka tiden och kunna få saker ogjorda?

 

emelie

4 februari 2014 22:23

Mycket starkt skrivet Mikaela! Jag har haft det precis som du fast med lindrigare självskadebeteende. Vi har kanske kommit på kant med varandra någon gång men du ska veta att jag finns om du vill ventilera och prata med någon som fått samma diagnos och varit i samma sits som du.
Du är stark!!

http://bpkryttare.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej. Så här. Jag är medveten om att barn idag inte blir uppfostrade av sina föräldrar, mer medveten än jag skulle vilja ska jag villigt erkänna. Men jag har en liten sak som irriterar  mig så fruktansvärt mycket att det går att liknas med ett utslag...

Jag fullkomligt älskar den där tomheten som lägger sig i mitt huvud efter ett träningspass. Jag har så mycket i huvudet hela dagarna att jag till slut bara snurrar hela jag. Men när jag går på träningen så ligger allt fokus på kroppen. Jag är så sjuk...

Tänkte lägga till en bild som visar mitt stöd för mitt förra inlägg (well duh, klart jag håller med mig själv!) men insåg rätt kvickt att jag missat att nämna att det är OS-avslutning oche tär ju obligatoriskt.. Sotji. Skidor. Hockey. Skridskor. Sno...

Jag fick ett samtal från min bättre hälft idag. Emil ringde mig och vi hade ett litet samtal på ca 2,5 h innan vi bestämde oss för att det var slutpratat. Det är så fint att prata med Emil! Han är typ min soulmate fast istället för att få mig att kän...