Okej. Så här. Jag är medveten om att barn idag inte blir uppfostrade av sina föräldrar, mer medveten än jag skulle vilja ska jag villigt erkänna. Men jag har en liten sak som irriterar  mig så fruktansvärt mycket att det går att liknas med ett utslag. ett knallrött utslag som man vet att man egentligen bara ska låta vara för det är då man mår bäst av det. Om man bara ignorerar problemet. Men det KLIAR! så vad jag gör med mitt lilla utslag är att jag kliar lite, sen river jag.. Och till slut så funkar inget annat än att jag sitter och skrapar bort skinnet på mig själv. Det är så infektionen börjar! den varfyllda infektionen som snabbt sprider sig ut i kroppen!

Ja, jag erkänner att jag blev väldigt dramatisk nu EN JAG ÄR ASFÖRBANNAD!!!! Jag var ute i Åby och tänkte ta ett träningspass med mina ungar. Det hade varit superbra om de hade velat, men deras huvuden var kvar hemma framför tv:n och deras inspiration till träning hade varit komisk om det hela inte hade varit så frustrerande. OCH SEN HAR DE MAGE TILL ATT KOMMA MED GLIRINGAR MOT MIG!! DERAS TRÄNARE!!!! Det finns helt enkelt ingen respekt. När jag var i deras ålder hade jag träningspass som fick mig att vilja gråta, men jag älskade det!!

Så. I den anda och rätt som jag har så tog jag dem åt sidan och skällde ut dem i lågmäld men hotfull ton och sa till dem att om de ville ha någon träning så skulle de få börja ta i, respektera mig som deras tränare och försöka få det att se ut som att de försöker i alla fall. Det var TRAGISKT!! JAG ÄR SÅ ARG!!!!

Jag ska aldrig skaffa barn, och om jag mot all förmodan går in i en oplanerad graviditet ska de aldrig få bete sig illa mot sina tränare! ALDRIG!! (Jag är medveten om att det här inte är det bästa sättet att avreagera sig på.. Men jag bryr mig inte om vad ni tycker just nu, jag är bara arg.)

Jag fullkomligt älskar den där tomheten som lägger sig i mitt huvud efter ett träningspass. Jag har så mycket i huvudet hela dagarna att jag till slut bara snurrar hela jag. Men när jag går på träningen så ligger allt fokus på kroppen. Jag är så sjukt noga med muskelgrupper och vinklar att det nästan är löjligt. Den största meganörden ni någonsin kommer träffa.. Alltså jag pluggar skelettets ben på latin.. Frivilligt, så nördig är jag..

I vilket fall så blir ju huvudet helt låst på kroppen i lite drygt en timme, och jag älskar de ungefärliga 30 minuterna som min hjärna behöver för uppstart igen efter träningen. Jag får så härliga tankar, idag hade jag en fin tanke, den finaste på länge faktiskt.

Jag satt på väg hem från jobbet och började tänka på kinesen Sum Ting Wong. Hur ser han ut? Är han kanske ginger? Har han röda ögon? HAN KANSKE ÄR NEKROFIL!!!! Nåt är ju helt klart "Wrong" I alla fall! Bwahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahahhaha
hhahahahhahahhahahahahhahahhahahahhahahahahahahaha
hahahahahahahahahahahahahahaha!!! "Wrong" -> Wong!

Sorry.. Jag är nog fortfarande seg efter träningen.. Men det är en fin tanke, vad är det för fel på lilla Sum Ting? (Det kanske inte är en så fin tanke egentligen..)

Jag har tänkt på en sak en längre rtd nu. Något som stör mig lite samtidigt som det både roar mig och gör mig lite uppspelt.

För er som inte vet det så har jag en fantastisk musiksmak. Altså helt fenomenal! Om ni inte tror mig kan ni fråga min morbror. Jag har den perfekta blandningen mellan Frank Sinatra, Elvis Presley, Michel Jackson och Bruce Springsteen. Sen tycker jag självklart att allt där emellan är bra med. Sedaka, the Zack Brown band, Alexander Ryback. You name it!
Det finns olika grenar och kvistar som vi kan gå in på men det tycker jag verkar lite för seriöst så vi lägger fokus på, som passar den här tiden på året så väl, kärlekslåtar!

Min absoluta kärlekslåt är gjord av Frank Sinatra, ett mästerverk från början till slut. "My funny valentine".
Det bästa med den här låten är inte hur mycket han beskriver sin kärlek för sin kvinna, istället sjunger han med sin underbara mörka och gungande röst hur ful hon är! Hur man aldrig skulle kunna fotografera henne! VAD ÄR DET!? Hur jävlar schysst är det? Men jag kan inte låta bli att älska låten... Så underbart cynisk och realistisk att man bara smälter...

Jag tror att jag sympatiserar med tjejen han sjunger till.. Great.

Okej, så här är det! Jag har extremt mycket som jag irriterar mig på för tillfället och jag bara älskar att sprida min irritation irrationellt över sociala medier och hela intranätet. Nu frågar ni er vad som irriterar mig den här gången? Jag har ju redan hunnit gå igenom feminism och kristna kyrknytt, vad kan hon möjligtvis kunnat ha kokat ihop den här gången? Jo det ska berätta för er, Hockeyfrilla!

För att alla ska förstå detta är jag medveten om att det behövs något av en bakgrundshistoria och den kommer nu:

Som många av mina vänner redan vet så klippte jag av mitt midjelånga hår till en pojkkort frisyr den 28 juni i sommars. bara detta skapade en mängd olika känslor hos folk som egentligen inte hade med saken att göra, men det är en helt annan historia. Vad jag vill komma fram till är att jag just nu i skrivande stund har sparat mitt lilla kvarvarande hår eftersom jag vill prova på lite olika frisyrer, helt ointressant kan tyckas och det är det förmodligen också, men vänta bara! När jag är klar kommer ni förstå mitt lilla i-landsproblem och kan ska skratta en skvätt åt mig. Jo, jag har ju sparat håret i lite drygt 8 månader så det börjar bli ganska så axellångt på sina ställen igen. Skitbra nu när tanken är att jag ska fixa till en frisyr igen om någon vecka och då faktiskt kan klippa en pasch eller ¨bob¨ som Amerikanarna kallar det. Jomenvisst! Kalasbra! OM det inte hade varit för det lilla faktumet att just nu befinner jag mig i en mellankrigstid med mitt egna hår d´så det ser ut som att jag har en hockeyfrilla, VAD JAG ÄN GÖR MED HÅRET!!! Jag kan ju lugnt säga att det inte blir ett dugg bättre av att jag håller på med en is-sport så jag har faktiskt hjälm på mig relativt mycket vilket inte direkt gör under för mitt försök att bli av med ¨Business in the front, Party in the back¨...

Jag har ett svårt liv... OCH JA JAG FÅR FAKTISKT VARA SÅ HÄR FÅFÄNG!!! Det är min rättighet som kvinna! Männen däremot, nej. Bara Nej!

Nu har jag suttit och stått och legat och lyssnat på det här alldeles för länge för att vara tyst längre. Personligen tycker jag att det har gått lite för långt och jag vet att en del, säkert fler av mina vänner än jag vill tro, kommer skrika ramarskrik och tycka att jag är fullkomligt dum i huvudet när jag är klar men det handlar ju faktiskt om en rätt att få uttrycka sig och ta ställning! Feminism.

Jag ska vara ärlig, jag har full förståelse för att man ska vilja få en rättvisa och jämlikhet i samhället som på flera ställen faktiskt inte finns än. Det är klart att jag vill ha lika hög lön som en man för samma arbete, jag vill också att könet inte spelar någon roll och jag vill inte leva i ett patriarkiskt samhälle där kvinnors ända uppgift är att stå vid spisen och ta hand om barnen. Allt det där är fel. Men finns det inte lite en anledning till att det är så då?

Jag menar det är ju biologiskt. Männen har en muskelmassa som kvinnor inte kan mäta sig med! Det är ju det som avgjorde att kvinnorna stannade hemma för att ta hand om barnen på grottfolkets tid. Det ÄR faktiskt skillnad på dam-och herrfotboll.
Missförstå mig rätt nu, jag tycker verkligen inte muskelmassan eller ens kapacitet att lyfta tunga saker ska spela in i hur mycket lön de båda könen får men drar vi inte det lite över gränsen?

Vad jag är trött på med hela den här feminism grejen är att det handlar inte ens om jämlikhet längre, när en kvinna ställer sig topless framför en katolsk kyrka och blir förvånad och arg över att hon inte får göra så, HALLÅ! Det handlar inte om att du är kvinna! De katolska prästerna blottar sig inte heller och har varken sex eller fruar! Jag tvivlar starkt på att nunnorna tycker att du gör dem en tjänst! Att inte blotta sig på det sättet är en självklarhet för dem.
Vidare att med ett tv-program som "fittstimmet" börja provocera hela Sverige! Bara namnet är provocerande! Halva programmen handlade ju om huruvida en kvinna fick gå klädd i det hon ville! Det är klart att vi får, men ni kan ju ge er fan på att om en man går naken nerför gatan så är det inte heller okej!

Jag tycker bara hela grejen har gått över styr och ser inte längre hur vi ska ändra förtrycket när det är just det som feministerna fixar helt själva nu mera. För så ser jag det, vi går inte fram mot ett jämlikt samhälle utan bakåt.

Jag kommer skiva en sammanfattning om mitt livs värsta period och jag hoppas att det är många som läser det och verkligen tar in det jag försöker säga, för det är viktigt! Jag skiver inte detta för att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller för att jag ska få en särbehandling av något slag, jag skiver för att hjälpa andra och framförallt mig själv. Ni måste förstå att det är väldigt svårt för mig att dela med mig av det här men jag hoppas att ni förstår det jag försöker säga och att ni kan fråga om ni har något att fråga om!

När jag var 9 år flyttade min pappa upp till Stockholm för att jobba, så han veckopendlade och kom hem på helgerna! Min mamma var tvungen att ta hand om mig och min syster helt själv och eftersom jag aldrig riktigt kommit bra överens med min mamma så bråkade vi ofta, mamma var konflikträdd så hon sköt ofta över det till min pappa som fick ta hand om våra bråk när han kom hem på helgerna. På så sätt upplevde jag alla bråk 2ggr. När jag gick i 3:an skrev jag mitt första självmordsbrev och skyllde på min mamma! Det blev inte lättare av att min 6år yngre syster var som en miniatyr av min mamma! Jag hade så mycket aggressioner att jag tog ut på i skolan, där jag blev hatisk och bråkig och hade svårt att ta kontakt med andra barn.

13 år gammal började jag högstadiet i Braås! Jag hade sedan länge hittat mig själv då min situation tvingat mig att mogna i förtid, och jag hade svårt att prata med andra eftersom jag upplevde dem mycket omogna och barnsliga som inte hade en aning om vad de skulle göra med sitt liv. Jag hade då skurit mig i drygt ett år, i Braås fanns det vissa som tyckte det var coolt att skära sig och som gjorde det för uppmärksamheten men jag skämdes över det! Jag kände mig smutsig men ville på samma gång tömma allt blod i kroppen eftersom jag var 50% min mamma! Vid det här laget hade jag inte ens sett henne som min mamma på en väldigt lång tid, hon var bara en kvinna som gett mig ett liv jag hatade!

16 år och jag började gymnasiet, detta skulle bli en chans att börja om på ett nytt blad och min framtid skulle gå att forma, men det tyckte inte min familj! Pappa undvek all form av kontakt med oss, "mamma" hatade mig lika mycket som jag hatade henne och min syster var en liten miniatyr av vår mor! Det blev inte lättare när jag fick upprepade skador och var tvungen att rehabträna för att någonsin kunna komma tillbaka till idrotten.

2 veckor innan jag fyllde 18 gick jag till pappa och berättade om vad jag kände! Jag sa att jag inte mådde bra och hur hatisk jag var. Jag berättade att jag veckan innan hade karvat sänder min handled och i princip skurit mig ner till benet. Pappa verkade lyssna på mig men 1månad senare när jag var redo att ta steget och prata med mor min ifrågasatte pappa mig och sa att det kanske bara var jag som letade efter någon att skylla på!
Ni kan förmodligen inte förstå hur hemskt det var men jag förlorade allt hopp och började leta efter en orsak att hoppa framför bussen, hade alltid ett självmordsbrev i väska och kunde inte längre vänta till jag låste in mig på toaletten utan försökte karva sönder min kropp med mina nycklar på lektionen!

Jag fick hjälp, åkte till SSS och fick prata men en psykolog! Blev diagnostiserad med grav depression och fick medicinering! Jag har det senaste året pratat med många läkare, psykologer och terapeuter och flyttade ifrån mina föräldrar! Grejen är att jag tror inte någon i min närhet inte hade märkt det på mig, för jag skämdes för att må dåligt så jag följde det! Det är det farligaste!
Jag mår bra nu men har fortfarande en lång väg kvar då jag hade en depression i drygt 10 år.
Jag hoppas att jag med det här kan hjälpa och att ni som läser får en djupare förståelse! Det här är en del av min läkningsprocess och jag hoppas att ni vågar ställa frågor om ni har några!
Tack för att ni läste! Kram

Så jag har skapat ett beroende... Jag vill inget annat än att skriva på min blogg! Vilket jag gör just nu.... Men det är inte lätt att göra så när man bara har en mobil att skriva på... Det blir bara ännu svårare när internetet på mobilen är såååååååå långsamt att man bara vill kasta ut mobilen genom fönstret.... Problemet är att då skulle jag vara tvungen att hoppa efter den för att rädda den... Jg klara mig inte utan min mobil!

Även där har vi ett ofrivilligt beroende som bildats under tiden... De här sakerna bara smyger sig upp på en gör de inte?!? Jag blir lite... Jag vet inte....

Sen finns ju det önskade beroendet av träning.... Jag har inte tränat regelbundet på över ett år men nu har jag äntligen tagit tag i min överskottsenergi och börjat träna mer. Jag menar mycket mer! Jag har börjat springa, tränat styrka och även börjat gå på olika former av gruppträning! Det finns ett "gym" här i Växjö, ute på norremark, där de bara håller i gruppass! Jag har börjat gå på ngt som heter sh'bam! Riktigt roligt! Man typ dansar i en hel timme! Sjukligt!!

Meeen jag har ju inte kommit in i det där härliga träningsbeeoendet än... Det har ju trotts allt bara gått en vecka med stenhård träning, några veckor om man räknar de få veckor med ett träningstillfälle om veckan!

Jag vill komma i form till sommaren! Jag menar riktig form, typ megamuskler i en fantastisk kropp!