Jag är en person som inte har överdrivet lätt för att slappna av. Jag vill gärna göra något hela tiden, vare sig det är konstruktivt eller kreativt eller rent fysiskt. Vänner och familj skulle kanske lätt kunna påstå att jag gärna sitter väldigt mycket framför tvn och datorn men då är det inte så att jag sitter och bara glor in i en skärm, jag gör tre saker samtidigt! Ofta stickar jag, eller så planerar jag något, eller så kanske jag håller igång tre olika konversationer samtidigt. Jag har helt enkelt alltid något att göra.

Detta kan vara en av de bidragande orsakerna till att jag är lite för bra på att tänka och analysera, jag menar jag har gjort det till något av en hobby att fnula ut scenarion och minst 7 olika slutakternativ och konversationsändringar. Detta resulterar tyvärr i att min hjärna går på högvarv hela tiden! Det hade inte varit några problem alls faktiskt om jag inte hade blivit så död i huvudet med jämna mellanrum, det blir kortslutning och jag har samma hjärnkapacitet som en död fisk.

För att lätta på det här trycket med tankar tycker jag väldigt mycket om att träna, jag slutar tänka pch låter musklerna jobba. Jag får en adrenalinkick. Kan det bli bättre? JA DET KAN DET! Jo för när man har tränat och är så där härligt slut i kroppen och inte riktigt har dragit igång tankarna än och sätter sig i bilen och kör hem från gymmet spelar gold fm alltid de bästa låtarna för just den situationen. "Livin on a prayer", "stairway to heaven", "it's my life" livet leker helt enkelt. Mysigheten kryper sig snabbt in i hela kroppen och man mår bara underbart! DÅ bestämmer sig kristna kyrkradion att dra igång sin psalmuppläsning... Inte okej. Jag kan bli så fruktansvärt arg på sånt. Här sitter jag och har ett underbart moment, OCH DE BESTÄMMER SIG FÖR ATT PREDIKA OM GUD!!!

De här stunderna går jag fort från två ytterligheter av humör, och jag vågar säga att det inte är bra för mig! Så jag bojkottar kristna kyrkradion, i alla fall deras 3 min långa slogan med en tant som bara står och skriker.. Jag blir arg på sånt. Och kränkt.

Nu har jag suttit och stått och legat och lyssnat på det här alldeles för länge för att vara tyst längre. Personligen tycker jag att det har gått lite för långt och jag vet att en del, säkert fler av mina vänner än jag vill tro, kommer skrika ramarskrik och tycka att jag är fullkomligt dum i huvudet när jag är klar men det handlar ju faktiskt om en rätt att få uttrycka sig och ta ställning! Feminism.

Jag ska vara ärlig, jag har full förståelse för att man ska vilja få en rättvisa och jämlikhet i samhället som på flera ställen faktiskt inte finns än. Det är klart att jag vill ha lika hög lön som en man för samma arbete, jag vill också att könet inte spelar någon roll och jag vill inte leva i ett patriarkiskt samhälle där kvinnors ända uppgift är att stå vid spisen och ta hand om barnen. Allt det där är fel. Men finns det inte lite en anledning till att det är så då?

Jag menar det är ju biologiskt. Männen har en muskelmassa som kvinnor inte kan mäta sig med! Det är ju det som avgjorde att kvinnorna stannade hemma för att ta hand om barnen på grottfolkets tid. Det ÄR faktiskt skillnad på dam-och herrfotboll.
Missförstå mig rätt nu, jag tycker verkligen inte muskelmassan eller ens kapacitet att lyfta tunga saker ska spela in i hur mycket lön de båda könen får men drar vi inte det lite över gränsen?

Vad jag är trött på med hela den här feminism grejen är att det handlar inte ens om jämlikhet längre, när en kvinna ställer sig topless framför en katolsk kyrka och blir förvånad och arg över att hon inte får göra så, HALLÅ! Det handlar inte om att du är kvinna! De katolska prästerna blottar sig inte heller och har varken sex eller fruar! Jag tvivlar starkt på att nunnorna tycker att du gör dem en tjänst! Att inte blotta sig på det sättet är en självklarhet för dem.
Vidare att med ett tv-program som "fittstimmet" börja provocera hela Sverige! Bara namnet är provocerande! Halva programmen handlade ju om huruvida en kvinna fick gå klädd i det hon ville! Det är klart att vi får, men ni kan ju ge er fan på att om en man går naken nerför gatan så är det inte heller okej!

Jag tycker bara hela grejen har gått över styr och ser inte längre hur vi ska ändra förtrycket när det är just det som feministerna fixar helt själva nu mera. För så ser jag det, vi går inte fram mot ett jämlikt samhälle utan bakåt.

Jag kommer skiva en sammanfattning om mitt livs värsta period och jag hoppas att det är många som läser det och verkligen tar in det jag försöker säga, för det är viktigt! Jag skiver inte detta för att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller för att jag ska få en särbehandling av något slag, jag skiver för att hjälpa andra och framförallt mig själv. Ni måste förstå att det är väldigt svårt för mig att dela med mig av det här men jag hoppas att ni förstår det jag försöker säga och att ni kan fråga om ni har något att fråga om!

När jag var 9 år flyttade min pappa upp till Stockholm för att jobba, så han veckopendlade och kom hem på helgerna! Min mamma var tvungen att ta hand om mig och min syster helt själv och eftersom jag aldrig riktigt kommit bra överens med min mamma så bråkade vi ofta, mamma var konflikträdd så hon sköt ofta över det till min pappa som fick ta hand om våra bråk när han kom hem på helgerna. På så sätt upplevde jag alla bråk 2ggr. När jag gick i 3:an skrev jag mitt första självmordsbrev och skyllde på min mamma! Det blev inte lättare av att min 6år yngre syster var som en miniatyr av min mamma! Jag hade så mycket aggressioner att jag tog ut på i skolan, där jag blev hatisk och bråkig och hade svårt att ta kontakt med andra barn.

13 år gammal började jag högstadiet i Braås! Jag hade sedan länge hittat mig själv då min situation tvingat mig att mogna i förtid, och jag hade svårt att prata med andra eftersom jag upplevde dem mycket omogna och barnsliga som inte hade en aning om vad de skulle göra med sitt liv. Jag hade då skurit mig i drygt ett år, i Braås fanns det vissa som tyckte det var coolt att skära sig och som gjorde det för uppmärksamheten men jag skämdes över det! Jag kände mig smutsig men ville på samma gång tömma allt blod i kroppen eftersom jag var 50% min mamma! Vid det här laget hade jag inte ens sett henne som min mamma på en väldigt lång tid, hon var bara en kvinna som gett mig ett liv jag hatade!

16 år och jag började gymnasiet, detta skulle bli en chans att börja om på ett nytt blad och min framtid skulle gå att forma, men det tyckte inte min familj! Pappa undvek all form av kontakt med oss, "mamma" hatade mig lika mycket som jag hatade henne och min syster var en liten miniatyr av vår mor! Det blev inte lättare när jag fick upprepade skador och var tvungen att rehabträna för att någonsin kunna komma tillbaka till idrotten.

2 veckor innan jag fyllde 18 gick jag till pappa och berättade om vad jag kände! Jag sa att jag inte mådde bra och hur hatisk jag var. Jag berättade att jag veckan innan hade karvat sänder min handled och i princip skurit mig ner till benet. Pappa verkade lyssna på mig men 1månad senare när jag var redo att ta steget och prata med mor min ifrågasatte pappa mig och sa att det kanske bara var jag som letade efter någon att skylla på!
Ni kan förmodligen inte förstå hur hemskt det var men jag förlorade allt hopp och började leta efter en orsak att hoppa framför bussen, hade alltid ett självmordsbrev i väska och kunde inte längre vänta till jag låste in mig på toaletten utan försökte karva sönder min kropp med mina nycklar på lektionen!

Jag fick hjälp, åkte till SSS och fick prata men en psykolog! Blev diagnostiserad med grav depression och fick medicinering! Jag har det senaste året pratat med många läkare, psykologer och terapeuter och flyttade ifrån mina föräldrar! Grejen är att jag tror inte någon i min närhet inte hade märkt det på mig, för jag skämdes för att må dåligt så jag följde det! Det är det farligaste!
Jag mår bra nu men har fortfarande en lång väg kvar då jag hade en depression i drygt 10 år.
Jag hoppas att jag med det här kan hjälpa och att ni som läser får en djupare förståelse! Det här är en del av min läkningsprocess och jag hoppas att ni vågar ställa frågor om ni har några!
Tack för att ni läste! Kram

Så jag har skapat ett beroende... Jag vill inget annat än att skriva på min blogg! Vilket jag gör just nu.... Men det är inte lätt att göra så när man bara har en mobil att skriva på... Det blir bara ännu svårare när internetet på mobilen är såååååååå långsamt att man bara vill kasta ut mobilen genom fönstret.... Problemet är att då skulle jag vara tvungen att hoppa efter den för att rädda den... Jg klara mig inte utan min mobil!

Även där har vi ett ofrivilligt beroende som bildats under tiden... De här sakerna bara smyger sig upp på en gör de inte?!? Jag blir lite... Jag vet inte....

Sen finns ju det önskade beroendet av träning.... Jag har inte tränat regelbundet på över ett år men nu har jag äntligen tagit tag i min överskottsenergi och börjat träna mer. Jag menar mycket mer! Jag har börjat springa, tränat styrka och även börjat gå på olika former av gruppträning! Det finns ett "gym" här i Växjö, ute på norremark, där de bara håller i gruppass! Jag har börjat gå på ngt som heter sh'bam! Riktigt roligt! Man typ dansar i en hel timme! Sjukligt!!

Meeen jag har ju inte kommit in i det där härliga träningsbeeoendet än... Det har ju trotts allt bara gått en vecka med stenhård träning, några veckor om man räknar de få veckor med ett träningstillfälle om veckan!

Jag vill komma i form till sommaren! Jag menar riktig form, typ megamuskler i en fantastisk kropp!

En gång för länge sedan startade jag den här bloggen för att kunna tömma all min ilska på världen på ett offentligt ställe med så lite risk som möjligt för att spilla blod. Snart insåg jag att mina försök att lätta på mina aggressioner inte enbart delades med folk över hela världen, eller åtminstone det lilla antalet som faktiskt var villiga att läsa det fullkomligt värdelösa textraderna jag spottade ut i ren och skär ilska på mänskligheten, utan även mina föräldrar. Denna insikt gjorde det lite svårt för mig att fortsätta spy galla över mitt liv eftersom jag har likt så många andra tonåringar före mig, vissa problem som grundar sig i just familj och föräldrar. Hur skulle jag med gott samvete kunna fortsätta skriva precis så som jag ville?

Nu, lite drygt ett och ett halv år senare skiter jag i vad mina föräldrar tycker om det jag skriver här. Jag skiter i om allmänheten tycker jag är en idiot och jag skiter framförallt i om det finns folk som inte tycker om det jag skriver! Det är ert val om ni vill läsa, inte mitt! Även om det här med bloggar kan bli väldigt beroendeframkallande vad gäller besöksstatistiken....

I alla fall så har jag lite att säga världen och jag tycker att den ska lyssna på mig! Jag har en kille i min klass som tycker om att skämta, och det är inte ens bra skämt. Det finns en nyligen upptäckt gener av skämt som grundar sig på att förnedra en persons mamma, de så kallade "Din mamma-skämten". Det kan vara förolämpningar som att peka på ett 10-siffrigt nummer och säga "det är din mammas BMI!!" och sedan avsluta med ett utdraget ooooooohhhh!!! Jag har aldrig förstått det roliga eller förnedrande i detta. För det första, om man vill dissa en person bör man inte rikta det till någon annan person och för det andra är det inte okej att snacka illa om en persons familj! Jag har verkligen inte de bästa förhållandena till mina föräldrar, tvärt om, jag flyttade hemifrån för att slippa ha med dem att göra men det ger inte någon rätt att förolämpa dem. Den här killen i min lass tror att han har det så hemsk meden mamma som inte låter honom gå ut och festa när han vill, han tycker hon är alldeles för kontrollerande! Men det är också det enda hon säger stopp för, det och möjligtvis ett och annat lan. Personligen hade jag tyckt att det var himmelriket, han har det inte alls hemskt, han har en mamma som bryr sig om honom och som inte vill att han ska vara stupfull 24/7. Vad är det för fel med det? Jag skulle kunna kontra hårt med att mina föräldrar sa åt mig att springa 30 minuter då och då för att jag "börjar bil lite rund"... vad är det liksom?! DU HAR EN DANS PÅ ROSOR I DITT HEM!!!!

Men bara för att han tror att han har det så hemskt ger det inte honom någon rätt att trycka ner eller förolämpa min mamma, jag kan vara förbannad och arg och hata henne men jag uppskattar ändå inte hans försök till att skämta FÖR DET ÄR INTE ROLIGT!!!!!

Är det så svårt att inser?!? Jag hatar sånt...

Så idag är första dagen i skolan och jag sitter just nu på första lektionen med vår alldeles egna lysande boj i bukten! Meeeen jag känner lite spontant att ni inte vill veta vad jag har gjort på sistånde eller vad som kommer hända sen, istället kan jag sammanfatta lovet med att det det var mycket fika, sömn och förvånansvärt lite sprit!!!

Nedan kan ni se vad som har hänt innan jul i mitt hem. Ja jag har gjort de själv så de är hemmagjorda... Ja jag är bra ;)

Tjena Tjena!
Så nu är vi här på andra sidan året! Nu är det så att 2012 skulle ha varit ett hemskt skräpår där allt fick åt helvete... Och lite så blev det ju, i alla fall för mig!
Jag fick reda på att jag lider av diskbråck, hargått på mängder av medicin och VINTERNA VAR VÄLDANS KORT men intensiv var den i alla fall...

En annan jobbig sak var att farmor köpte sina toarullar med tomtar på, jag tycker verkligen inte om det! Jag kan inte beskriva det men jag gillar VERKLIGEN inte känslan av att torka sig med en tomte.... Inte okej!

Vidare firade vi (jag och Nina) Tyra idag! Min lilla kusin/trollunge fyllde 5 år idag och jag har fortfarande svårt att fatta att ben växer upp... Jag menar jag tycker inte att jag växer så då kan ju ingen annan göra det...

Nu är jag lite disträ eftersom jag tittar på kungafamiljen samtidigt som nina håller en liten monolog för sig själv så det är nog lika bra att jag lägger ner, men först ska jag bifoga en bild på mitt julobehag!!!